Om jag måste slåss så

gör jag det fullt rustad

Onalenna Selolwane, akademiker och jämställdhetsaktivist

När jag träffade Onalenna förra gången arbetade hon med kvinnofrågor på institutet för vuxenundervisning. Nu är hon chef för institutionen för sociologi. Vi träffas i hennes rum på universitetet men jag hälsar också på i hennes hus några mil från Gaborone i ett område med stora villor. Hennes är det enda i grannskapet som inte är omgärdat av en hög mur och elektrisk grind.

Onalenna har arbetat med kvinnofrågor hela sitt liv. När jag träffade henne på 80-talet var hon en slank och skarp 25-åring som nyligen givit sig själv en son »i present«. Nu har hon gått igenom fl era sjukdomsperioder, har lagt på sig åtskilliga kilo och beskriver sig själv som »en trött aktivist«. Efter universitetsstudier arbetade hon som lärare i tre år innan hon kom till institutet för vuxenundervisning.

Hon fick sin PhD från universitetet i Sussex år 1992, började undervisa på Botswana universitet och är nu chef för institutionen för sociologi – den första kvinnliga inom den fakulteten.

–Jag växte upp i en stor familj, vi var åtta syskon och jag var i mitten, den femte. När min äldre syster började arbeta hjälpte hon mig ekonomiskt så att jag kunde studera. Jag har en bror som är lite äldre än jag men han hade inte lika bra studieresultat. Därför valde min syster att bidra till min utbildning. Hon hade statsanställning men hjälpte mamma ekonomiskt när hon slutat skolan och det var inte förrän jag var klar med universitetet som hon också fick möjlighet att studera där. Mina tre andra syskon fick aldrig möjlighet att studera vidare. När jag började tjäna pengar hjälpte jag min syster ekonomiskt med de övriga syskonen samt med hennes barn.

 

Som kvinna har man inte några privilegier.

–Jag upplevde tidigt hur jobbigt livet är för kvinnor. Man ser mannen som familjeförsörjare även om det är en kvinna som försörjer familjen. Min mamma såg alltid till att hennes söners kläder var tvättade och strukna, de skulle tas om hand. Men hon tänkte aldrig på att vi, min syster och jag, som i praktiken satte maten på bordet, kanske också hade behövt den hjälpen.

Onalenna tänkte sig aldrig en framtid där hon skulle intressera sig särskilt för kvinnofrågor. Själv hade hon aldrig känt sig diskriminerad utan snarare privilegierad för att hon fick en utbildning, som bara några enstaka kan skaffa sig.

–När jag gick i skolan var jag inte den intelligentaste i landet men jag hade fördelar som en unge som växer upp i de avlägsna delarna av landet inte hargenom att min familj bodde i en stad.

När hon studerade vid universitetet kände hon heller aldrig att hon hade sämre chanser för att hon var kvinna. Men när hon var lärare brukade hon och kollegerna diskutera hur det kom sig att de manliga kollegerna, som tog examen samtidigt som kvinnorna, avancerade snabbare än de.

–Vi visste förstås inte vilka kriterier som användes när just männen befordrades till ansvarsfulla poster. Vi kunde bara se tendensen – män avancerade snabbare än kvinnor. Vi accepterade det som ett faktum.

Men det gör hon inte längre. Hon är nu den första kvinnliga institutionschefen inom fakulteten.

–Jag vet mycket mer nu om hur situationen är för kvinnor i olika delar av Botswana. Jag har särskilt intresserat mig för fattigdom som företeelse och forskat i vad den har för orsaker och hur de fattiga kvinnorna, för de är fler än männen, förklarar varför de är fattiga. Ett kriterium är kontantinkomsten, många hushåll har inga inkomster i kontanter alls och det är inte svårt att föreställa sig att det är mycket svårt att leva då.

–Det var också intressant att se att kvinnor hade olika attityder till fattigdom beroende på hur gamla de var. De gamla kvinnorna menade att de var fattiga för att de var gamla och inte orkade skaff a mat och andra förnödenheter. Min generations kvinnor, de medelålders, menade att de var fattiga för att ingen tog hand om dem. De såg inte fattigdomen som något de kunde påverka utan menade att släktingar eller staten inte gjorde tillräckligt för att hjälpa dem. Jag tycker det är intressant att vi har en grupp kvinnor som anser att de är fattiga för att de är gamla medan en annan grupp tycker att det är någon annans fel att de är fattiga.

–Jag har också tittat på kvinnornas ställning i förhållande till landets lagar. Vi har ju två lagsystem, egentligen ännu fler, eft ersom det finns flera traditionella system, som kan vara i konfl ikt både med varandra och de skrivna lagarna. Jag har forskat i hur de olika lagsystemen ser på kvinnors ställning och även hur de relaterar till internationella normer och konventioner, som Botswana har ratificerat. Det kan t.ex. vara så att en kvinna är gift enligt sin grupps normer men inte räknas som gift enligt de andra lagsystemen. Det finns naturligtvis en hierarki i lagsystemen där de setswanska lagarna är högre i hierarkin än de traditionella. Det finns också konflikter mellan traditionell lag och den skrivna lagen.

 

- Jag tror att studierna om kvinnor satte mig på spåren. Egentligen handlar allt jag gjort om hur vi bygger nationen och hur det civila samhället fungerar i relation till staten. Därför har jag intresserat mig för frågor om jämlikhet och etnicitet. Jag har också forskat i privat företagande och vilken roll företagande spelar i förändringsarbetet.

 

En trött aktivist

–Man kan väl säga att jag varit aktivist lika väl som akademiker. Jag har intresserat mig för hur olika lobbygrupper kan påverka den demokratiska utvecklingen i landet. Särskilt engagerad har jag vari i en kvinnogrupp som lobbat för reformering av lagarna. Men som akademiker måste man också stiga tillbaka och refl ektera och jag är inte längre involverad i själva rörelsen. Om vi har lyckats?

När man jobbat så hårt och satt som mål att vi skulle ha 15 kvinnor i regeringen så är det knappast tillräckligt med tre. Vi hoppades ta ett stort steg men i själva verket blev det ytterst litet. Och jag har inte längre samma energi att kämpa, vilket också är deprimerande. Jag hade trott att vi skulle nå längre på den här tiden.

Men egentligen handlar det om en förändring av hela samhället och man kan inte springa fortare än samhället hinner med. Kanske är en del av mognadsprocessen att inse att man kan leda till en punkt men sedan får andra, mer energiska, ta över.

Som fortfarande har övertygelsen att de kan fl ytta berg.

–Jag var oerhört trött för ett par år sedan, hade tagit på mig mycket. Jag var lärare, forskare, kvinnoaktivist och mamma. Det blev för mycket och jag fick allvarliga problem med min hälsa. Min läkare varnade mig att om jag inte slog av på takten kunde jag falla död ner när som helst. Jag var både fysiskt och psykiskt utmattad och det var förstås för att jag inte tagit ut några ledigheter. Typiskt för afrikanska kvinnor i min position hade jag inte tagit ut någon semester på länge. Eller jag gjorde det och for ändå till universitetet och arbetade. Det blev aldrig några vilodagar. Jag blev till slut så dålig att jag tvingades ta ledigt. När jag kom tillbaka försökte jag ta det lugnare. Men då låg mycket arbete och väntade på mig och för att kunna forska slutade jag undervisa och engagerade mig inte heller  så starkt i kvinnorörelsen. Samt slutade ta på mig konsultuppdrag från regeringen. Jag kunde komma till jobbet, göra mitt och sen fara hem och laga mat och ha det bra.

–Sen for jag till Schweiz på ett år och det var en lättnad för jag slapp alla förpliktelser här hemma, begravningar och bröllop. Folk här tror att har man kommit någonstans i livet så är man också klok nog att lösa alla andras problem. De lägger problem på en som man inte orkar med. Året i Schweiz var bra för jag behövde inte oroa mig för andra familjemedlemmar. Jag arbetade mina timmar men hade också tid att promenera, gå på gym och läsa franska. Jag har gått upp i vikt på grund av problemet med sköldkörteln men det första folk säger när de ser mig nu är inte att jag blivit tjock utan att jag ser levande och energisk ut igen. Jag var helt enkelt en vandrande zombie förut, gammal och trött.

 

Sonen

Onalenna hade en son på ett år förra gången vi träffades, nu ska han fylla 25 och hon själv 50 år. Hon hade redan då bestämt sig för att inte gifta sig med pojkens pappa och tycker att det räcker med ett barn.

–Han är en lyx (indulgence) i mitt liv och jag tyckte att jag förtjänade ett barn. Men man kan bara vara så lyxig en gång. Barn behöver en far även om de kan klara sig bra utan en del fäder. Det har gått bra för min son, vi är goda vänner och han tycker att jag klarat mig ganska bra som mamma. Inte många av mina vänner har samma relation som jag har till min son. Det är klart att vi skriker åt varandra ibland, men vi kan alltid prata och bli vänner. Han tycker att han har lärt sig mycket av mig men jag tycker också att jag lärt mig mycket av honom. Min son har faktiskt givit mig toppbetyg!

–Min son har gått i privatskolor och det kostar pengar men det tycker jag han förtjänar för han är ovanligt begåvad. Jag ville att skolan skulle ha pedagogiska ochmoraliska principer som inte var beroende av föräldrarnas inkomster. De privata skolorna här i landet inplanterar idén av att man är bättre än andra bara för att man har pengar. Därför valde jag en skola i Sydafrika för honom och vi var båda nöjda. De betonade saker som jag tyckte var viktigt. Min pojke är förstås privilegierad men jag tycker ändå att jag gjort ett bra jobb när en av mina kolleger sa att min son var en grabb med båda fötterna på jorden, begåvad men ödmjuk. Efter sin första universitetsexamen tog han ledigt ett år för att arbeta i England. Han hade en ganska speciell idé för han hade märkt att folk med utbildning får privilegier och stiger i graderna så snabbt att de inte kan förstå hur det är »på golvet«. Så han tog jobb i England som en vanlig arbetare. Nu är han färdig ingenjör och arbetar i gruvan i Jwaneng. –Jag har alltid varit försiktig med att skaffa materiella ting och medan han gick i skolan hade jag t.ex. inte ha råd med bil och fortfarande har jag ingen. Min bror hämtar mig på morgonen och kör mig tillbaka på kvällen. Sekreterarna säger att det är första gången de sett en föreläsare som inte kommer i bil. Men jag köpte en bil till min son för att tacka honom för att han varit så framgångsrik med sina studier. Och för att han är en så fin person.

 

Huset

–Som tack till mig själv köpte jag ett hus när han slutat skolan. Jag hade sparat av min lön och nu kunde jag använda pengarna till att köpa en tomt. Sen fick jag ett lån men tyvärr hann huset bara bli halvfärdigt innan byggmästaren försvann med pengarna. Så nu betalar jag en dryg ränta på ett lån som jag inte fått något för. Jag var väl naiv. Huset ser elegant ut på ritningen men är fortfarande inte färdigt och jag blev tvungen att fl ytta in för vi hade ständiga inbrott. Jag tror jag betalat åtminstone två gånger för nästan allt i huset. De stal toaletter och fönster och hela taket, faktiskt. Huset är en ekonomisk katastrof, men jag kan bo där nu. Men det viktigaste är i alla fall att jag är frisk, min son är självständig och jag har gjort det bästa möjliga av mitt liv. Huset var egentligen bara tänkt som grädden på moset. Min gamla mamma bor med mig nu. Jag tar också hand om ett av mina yngre systrars barn.

 

Självständighet och äktenskap

–Jag gifte mig aldrig, det var snudd på ett par gånger, men har man som jag blivit uppfostrad till självständighet kan äktenskapet vara svårt. Det är som om äktenskapet innebär att du slutar ha en fungerande hjärna och att mannen tänker bättre än du. Det var så min sons far tyckte det skulle vara och det gjorde att jag inte kunde föreställa mig att bilda familj tillsammans med honom. Han väntade sig att jag skulle veta min plats. Men jag var ung och visste inte var min plats var. Vad jag visste var att jag kom från en familj med åtta barn och att familjen investerat i min utbildning för att jag skulle komma någonstans som hela familjen skulle ha nytta av. Kvinna eller ej så var jag en del av den familjen och det förväntades mycket av mig. Men av min sons far fick jag veta att jag tänkte fel och att det i grunden var fel på hur jag blivit uppfostrad. Därför var jag fel sorts fru för den mannen. Hans förväntningar var att en fru ska förstå och vara beredd på att förändras och anpassa sig och veta vem som är chef i familjen. Han hade lärt av sin far att det viktigaste i äktenskapet är att sätta ner klackarna och visa vem det är som bestämmer. Det var väl där min far gjorde fel och inte fick oss att förstå att det är mannen som bestämmer. Men jag är den jag är för att jag kommer från den familjen, jag kan varken ändra kön eller färg.

–Den andra gången var i England och visar hur man kan bli känslomässigt pressad till att tro att man måste gift a sig. Det var en man från Tanzania som ville gift a sig med mig. Jag var inte kär i honom och sa det till honom. Men han

tyckte ändå att vi kunde gifta oss och jag gick med på saken. När jag ser tillbaka på situationen undrar jag hur galen man kan bli. En annan sak med min uppfostran är att jag ser på andra män som bröder och vänner. Jag har haft många manliga vänner utan att det någonsin varit någon romans på gång. Min fästman gillade inte detta, han ansåg att det var omöjligt för män och kvinnor att träff as och vara platoniska. Detta blev en källa till konfl ikt som jag inte tog på allvar från början för jag trodde den hade sin grund i att han hade dåliga erfarenheter av kvinnor. Trodde han skulle vänja sig. Men eft er ett år insåg jag att detta är en man som aldrig ändrar sig. Han anklagade mig att ha aff ärer med än den ena, än den andre mannen, killar som jag hade dansat med på ett party. Det gjorde min fästman rasande fast han visade inget direkt utan reagerade nästa dag och frågade varför jag hade en affär med den eller den killen.

–Efter tolv månader på det sättet var jag i hans ögon en riktig hora. Det som avgjorde saken var mina foton av gamla killkompisar, män jag aldrig hade haft någon affär med, på min anslagstavla. Han sa att jag visade mina gamla relationer utan att ens skämmas för det och gjorde slut. Då först var det något som klickade för mig. Jag hade bara tagit emot i tolv månader när han sa att han förstod att jag var så lösaktig för att jag kommer från Botswana, där det finns fler kvinnor än män, och nu kom jag till universitetet i England, där det bland studenterna från Afrika fanns många fler män än kvinnor. »Det är precis som du promenerat in i Aladdins grotta«, sa han. Jag stängde dörren efter honom och fattade inte hur jag hamnade i den här situationen. När han kom tillbaka och ville göra allt bra igen sa jag att jag tänkte verkligen inte ge mig själv en livstidsdom i fångenskap. Hur skulle mitt liv ha sett ut med honom? Jag far till konferenser och där är mest män. Han hade väl inbillat sig att jag sovit med alla på konferensen. Så jag sa åt honom att säga åt sina föräldrar att vi gjorde slut för att jag är en hora »för det har du gjort mig till, genom att du anklagat mig för att ha sovit med 365 män sen vi möttes«. Men det känns oroande att om han inte blivit så arg och gått den där natten hade jag kanske känt mig tvungen att leva upp till löftet jag hade givit och gifta mig med honom. –Sen hade jag ett förhållande med en judisk-amerikansk man, en kollega. Det första jag gjorde klart för honom var att aldrig nämna ordet äktenskap om han ville vara tillsammans med mig. Men av alla jag känt är han den jag kunde ha gift mig med. Vi hade så mycket gemensamt, både intellektuellt och känslomässigt, han var både min bästa vän och kollega. Men de två tidigare förhållandena gjorde att jag överhuvudtaget undrade om jag var giftastypen. Två gånger bad han mig att gifta sig med honom, jag sa inte nej men inte heller att det var en bra idé. Och jag hade ju givit honom ett ultimatum från början. Han tog mitt icke-svar som mitt sätt att säga att jag inte var intresserad. Ibland känner jag fortfarande att jag hade behövt den mannen för resten av livet men han for tillbaka till USA och jag stannade kvar i Botswana. Jag funderade allvarligt på om jag skulle ta initiativ till att fråga honom men det blev aldrig någon möjlighet. Och nu har vi tappat kontakten. Så tillbaka till mitt förståndiga jag trots att jag aldrig tidigare mött någon som erbjudit så mycket vänskap, kärlek och intellektuell stimulans. Jag har det bra som singel men har frågat mig själv många gånger om jag gjorde rätt. Men man kan bara tala om äktenskap i relation till en individ. För jag vet hur det är med personer som är katastrofer i ens liv. Men också vad det innebär att lära känna någon som kan vara en livspartner.

–Min son tycker att jag behöver en partner i livet. Men jag vill inte ha någon som bestämmer, som tycker jag är dåligt uppfostrad, som tycker jag är som en man för att jag kan tänka. För det var just vad min sons far sa till mig: »Varför anstränger du dig så hårt att vara en man?« 

 

Nuläget

–Historiskt sett har Botswana varit speciellt eft ersom fler flickor än pojkar gått i skolan. Men ändå är det fortfarande så att, under samma förhållanden, är det mycket mer troligt att männen får toppjobb än kvinnorna. Så är det t.ex. bland dem som examinerades samtidigt med mig på universitetet. Vilka har de höga positionerna? Några få kvinnor har blivit utnämnda till professorer. Min generation kom med en kritisk massa av kvinnor med hög utbildning och eft er kvinnokonferensen i Beijing höjdes glastaket, som de arbetat under de senaste 20 åren – men det blev inte krossat. Det finns en generation kvinnor som studerade vid universiteten samtidigt med mig, som nu konkurrerar med de äldre kvinnorna. De unga männen, som examinerades 20 är senare, konkurrerar också om posterna.

–Jag tror att de flesta nu anser att kvinnor kan ta på sig ansvarsfulla poster. Men när jag blev chef var det många som tyckte att min manlige kollega skulle ha företräde trots att han hade sämre meriter och varit kortare tid på institutionen. Bara för att han var man. Det var inte viktigt för mig att bli chef men jag blev rasande när jag insåg att han tyckte att jag skulle avstå från tjänsten och stå tillbaka för honom. Varför? Det var många som ville ha mig som chef och kampen blev hård. Jag blev rasande när jag hörde rykten om att de manliga kollegerna tyckte att jag inte var lämplig för att jag hade relationer med de vita manliga kollegerna. Men hela ledningen, där alla då var vita, samt kvinnorna på avdelningen röstade för mig. Så det blev både en ras- och könsdebatt. Till slut konfronterade jag ryktesspridarna. Jag hatar det här sättet att sprida dynga, men om jag måste slåss så gör jag det fullt rustad.